Information vill vara fri. Och fri är den, men tyvärr har den löpt amok.
IMI (Information Meaninglessness Index, förhållandet mellan meningsfull och meningslös tillgänglig information) har aldrig varit så högt som idag. Aldrig tidigare i historien har människan haft en sådan förmåga som nu, att skapa sådana mängder fullständigt meningslös information som direkt är avsedd att kastas bort och glömmas.
Gör man ett diagram över tiden, ser man den skrämmande utvecklingen. I tidernas begynnelse, runt Kristi födelse eller tidigare, producerades inte särskilt mycket (bevarad) information. Det var ett fåtal läs- och skrivkunniga som kunde meddela sig till eftervärlden. Visst ristades det en och annan stele i Egypten 1000 år f.Kr, skrevs en och annan dödahavsrulle och brändes en och annan kilskriftstavla i Mesopotamien, men det är bara brus på kurvan. Runt hundratalet skrev romarna en hel del, säkert flera megabyte totalt.
Image may be NSFW.
Clik here to view.
Informationsproduktionen började växa i och med boktryckarkonsten på 1450-talet. Innan dess hade ett fåtal skrivkunniga munkar ägnat sig åt att skriva och kopiera för hand och böcker var oerhört dyra. Fram tills dess kan man säga att människorna i gemen inte fick information.
Går vi till 1600-talet började böckerna slå igenom, men de var inte för gemene man. Det fanns ett fåtal tidningar, men det var kyrkan och statsmakten som stod för den mesta informationen. Kyrkans information var ganska statisk och behövde inte förnyas och staten utgav dekret som folket var tvungna att ta till sig, men det kan inte ha handlat om många megabyte per år totalt sett. Postverket hade just skapats, men var förmodligen inte direkt någon hit bland den inte särskilt skrivkunniga befolkningen. Under denna tid kan man säga att människorna nätt och jämnt fick tillgång till nödvändig information.
Mot mitten av 1800-talet fanns det både jämförelsevis billiga böcker och allmänna bibliotek och man kunde skicka brev till en rimlig kostnad, men breven skulle fortfarande skrivas för hand, förslutas, gås till posten med och betalas för. Mängden tidningar hade växt och de var säkerligen lika meningslösa som dagens alster, men försvinnande få i jämförelse. Nu började människan få tillgång till mer information än vad som var nödvändigt.
Med rotationsoffsetpressens stora genomslag på 1950-talet blev det verkligt billigt att mångfaldiga i tryck och man kunde börja trycka både meningsfyllda och meningslösa alster i verkligt stora antal. Meningslös reklam i brevlådorna blev vardagsmat. Veckotidningarna började sprida pseudovetenskap och pseudoinformation till alla samhällsklasser.
Internet har gjort meningslösheter överkomliga för alla
Så kom Internet och alla kunde börja publicera på webben kring 1995. Idag, 2013 finns det hundramiljontals absolut värdelösa webbsidor, lika många bloggar med meningslösa bantningstips, skönhetsråd, modeprat och konspirationer, som är avsedda att tittas på, fnissas åt och glömmas tio minuter senare. Triljoner meningslösa SMS sänds i västvärlden varje år och twitterfloden räknas i miljontal per sekund. Miljardtals skräpbrev produceras av miljontals själlösa robotar och strömmar ut på Internet varje dygn, bara för att betraktas av filterservrar, sorteras bort, kastas och bli till statistik. Wikipedia uppskattar den totalt överförda datamängden till 2 petabyte/månad år 1996, år 2006 nästan 4 exabyte och 2011 nästan 28 exabyte/månad.
De stora producenterna
Stora producenter av meningslös information är de smarta telefonerna, med vilka man kunde börja producera och skicka oerhörda mängder data i form av sneda, suddiga bilder och skakig film från ungefär år 2003 då 3G-näten blev vanliga. I och med LTE eller 4G som började komma 2010 kunde de överförda informationsmängderna ökas hundrafalt. Information som man bara förstrött bläddrar över och antingen suddar direkt eller skickar upp på Internet på en eller annan fildelningssajt, community eller bildlager-sajt, där andra kan titta på dem, fnissa åt dem och glömma bort dem. Den uslaste mobilfotograf kan göra sina usla bilder ännu konstigare med olika filter och ladda upp dem igen.
Tusentals monotona poplåtar skvalar ur radion varje månad, ivrigt påhejade av tjafsiga diskjockysar som kan hitta något fantastiskt hos varje hes pseudo-artist, som fått sin röst ”förbättrad” med digitala filter. Ändå är låten borta ur det allmänna medvetandet efter en eller två månader. Eller tio minuter.
Storproducenterna är ändå strömmande video i HD-kvalitet. Vad som är meningsfyllt kan ju debatteras, men allt ska lagras, distribueras, förbruka bandbredd och förkastas. Usel musik, meningslösa politiska tal, halvdana sportprestationer, meningslösa TV-serier och dåliga biofilmer som ingen talar om efter tre månader. Allt detta har strömmat runt på Internet utan mål eller mening.
Vem betalar?
All denna inspelning, lagring och distribution ska vi stå för i form av betald bandbredd, lagringsutrymme och annan infrastruktur. Visst har det blivit billigare att skapa och lagra information sedan munkarna satt och skrev för hand på 1300-talet, men det som skrevs då, högaktas fortfarande och studeras med iver än idag.
Johann Sebastian Bach (1685-1750) gjorde aldrig reklam. Ändå är hans musik lika efterfrågad idag, som för 300 år sedan. Ja, eller ska sanningen fram var han inte särskilt känd som kompositör på sin egen tid utan det är hans efterlämnade verk som är så starka i sig själva att de inte behöver reklam.
Hur mycket behövs i realiteten?
Hur mycket information behöver en människa i realiteten för att kunna leva ett bra liv? I megabyte per år? Och hur mycket strömmar emot oss från alla hörn? Hur stort är IMI? Och om 25 år, när 90 % av alla på Jorden har en smartphone och kan producera meningslöst skräp, hur stort blir IMI då?
Nyhetsredaktionerna världen över har börjat avpollettera sia fotografer och vill att journalisterna själva ska fotografera med mobilkameror. Medborgarjournalistiken ökar i betydelse och nyhetsbyråerna betalar fantasisummor för en skakig mobilbild från en medborgare som råkade befinna sig i händelsernas centrum just när bomben smällde. Blir det bättre kvalitet på nyhetsjournalistiken av detta, eller blir det meningslösare?
Vi har lämnat informationsåldern och är på väg in i informationsbortkastaråldern. Det tog bara 5 promille av människans totala hittillsvarande informationstid (från år noll och tills nu) att hamna där. Fundera på om utvecklingen är meningsfylld, eller om vi skulle kunna leva lika gott utan den fantastiska informationsexplosionen?